Planerad avel på mus

Artikeln gick som serie i HUSMUSEN 1996-1997. Några fadäser är rättade, men i stort sett är texten densamma - så felaktigheter kan förekomma. Planerad avel bygger helt på min erfarenhet som uppfödare.

Trevlig läsning!

ALLMÄNT

Plötsligt dyker en konstig färg upp som vi inte känner till och inte vet varifrån den kommer. Det är inte så konstigt, vi vet bara inte alltid hur vi gjorde för att få fram den!

För ett par år sedan laborerade vi vilt för att få fram "de där färgerna som bara finns i England". Sedan dök de bara upp... Många s k experter sa då att det inte var möjligt. Problemet var väl bara att vi i Svemus inte var så begåvade med genetik och nedärvningsregler.

Många uppfödare = många möss = många färger = många gener

Vi har ju generna. Vi hämtar möss på zooaffärer, hos grannen, hos medlemmar etc och blandar friskt - alltså har vi blandat med gener... Sedan att vi inte vet vad vi gör är en helt annan sak!

Vad vi idag ska koncentrera oss på är att avla fram bättre färger, teckningar och hårlag med hjälp av de gener vi har i föreningen. Temperamentet har vi jobbat hårt med i många år och det får vi självklart aldrig slarva med. En mus med dåligt temperament ska aldrig avlas på - hur snygg den än är!

Eva Johansson har skrivit faktahäften som jag tycker att alla uppfödare ska inhandla. Svemus standard är också viktig, eftersom domarna dömer efter den.

Alla dessa färger, teckningar och hårlag möss kan ha, gör många avelsintresserade. Det är bra! Med många uppfödare kan vi planera aveln noga. Jag tycker att det är viktigt att de flesta färgerna finns representerade i föreningen. Att flera uppfödare håller på med samma variant går inte om ingen håller på med de andra. Självklart kan inte Svemus eller uppfödarregistratorn tvinga en uppfödare att föda upp en sällsynt variant, utan det är något uppfödaren själv ska känna sig manad till. Jag själv som uppfödare är mer än villig att ta fram sällsynta och eftertraktade färger och teckningar om någon som vill ha dessa ber mig. Har ju försökt få fram pearl ett tag nu... (fast det är ingen som har bett mig göra det!)

Vilka färger, teckningar och hårlag saknas i föreningen?

För det första tycker jag att satinhårlaget blivit mer sällsynt. Sedan - förutom ett par skumma och sällsynta färger - vill jag se mer blå agouti, brindle, chinchilla, cinnamon, dove, fawn, gul, lilac, pearl, röd, sable, silver, silver agouti, silver brown, silver grey och teckningar som broken, dutch, variegated, rumpwhite och tricolour, men även lite "nytillverkade" och ostandardiserade teckningar.

För att få fram speciella varianter bör man ta reda på hur man gör och ha ett par möss att börja med. Man kan antingen "göra" varianten själv eller köpa in ett par djur i den önskvärda varianten. Att köpa in "färdiga" djur är simpelt och skulle kunna kallas för fusk, men på en del varianter behövs det för att vid huvudtaget få in generna. Vad man ska kunna då är att se vad djuren har för anlag och hur de fungerar. På flertalet av våra möss kan vi se att de har en färg, men då vi använder dem i avel får vi en annan färg (man pratar om fenotyp och genotyp, men det får ni snappa upp på annat håll). Det stora problemet är att våra möss är av brokig stam och inte renavlade. Med renavlat menas att man bara parar ex svart + svart i många generationer UTAN inblandning av andra färger. Mig veterligen finns ingen uppfödare i Svemus som har renavlade djur! Så vi behöver inte gå in på avancerad genetik, för det fungerar inte riktigt då... Vidare är det svårt att ge tips om hur man får fram den eller den färgen när mössen du parar bär på allt möjligt konstigt och resultatet blir allt annat än det du väntat dig! Eller dessa regnbågs-kullar, som inte ens jag är oskyldig till, med en massa olika färger - visst är det kul att få sådana... Någonstans måste man dock börja och får man stora kullar kan man ha tur att åtminstone en i kullen får den färg, teckning eller det hårlag som man ville ha.

När man pratar avel får man tänka på ovanstående. Det enda man behöver veta då är vilka varianter som är dominanta respektive resistenta samt veta vad som är skillnaden och hur de fungerar i avel.

Skumma regler?

Det florerar en del skumma riktlinger och regler, som man sedan kanske inte hittar någon förklaring till. Några exempel:

Para inte satin med satin.
Para inte tecknat med tecknat för många generationer i rad.
Para inte rödögd med rödögd för många generationer i rad.

Regel 1 finns utspridd i hamstervärlden och satin+satin kan ge glespälsade djur, samt att satinglansen inte blir så full av lyster som önskas. Att para satin med satinbärare är därför ett råd.

Regel 2 och 3 är nog bara myter som uppkommit då man avlat på djur med defekter. Nu är det visserligen så att tecknade kan bära med sig ett par skumma gener som ger dvärgmöss (minimöss?) och grovtarmssjukdom, men det är bara de som har vitt på sig som bär vidare dessa defekter. Vidare kan det ju tänkas att då man håller på med tecknade möss bryr man sig mindre om typ och storlek, för när man väl hittar vältecknade möss att avla på spelar det ingen roll om de är små. Dutch är den variant som har en tendens att "krympa" i storlek och typ. Så se upp med storleken på de tecknade mössen!

Problemen med rödögda djur är gråstarr och andra ögonsjukdomar, antingen ärftliga eller som bara uppkommer av någon anledning. Det är svårt att veta om det har att göra med om den är rödögd eller inte, men man skulle kunna säga att det är vanligare med blindhet p g a starr på rödögda möss. Däremot finns någon oförklarlig myt om att rödögda möss i en linje där man bara parar rödögt med rödögt skulle få mindre ögonstorlek. Detta är något jag aldrig märkt!

Defekter

Defekter kan dyka upp varsomhelst och på vilka djur som helst. Det finns även genetiska sjukdomar och defekter bundna till vissa varianter. Tecknade, svartögda gula, röda och brindle är några som bär på genetiska defekter. Avlar man dessa varianter får man avla på de som inte uppvisar defekterna.

Vissa kombinationer kan ge dåligt resultat, dvs A-musen parad med B-musen kan ge defekta djur medans A-musen parad med C-musen kan ge jättefrisk avkomma. Det är ju svårt att veta vad mössen bär på för defekta gener och vad som händer då du parar dem, därför ska man kanske alltid göra flera olika kombinationer. Hur bra eller dålig en parning är vet du egentligen inte förrän några år eller generationer senare! Har du tur visar det sig på en gång.

Vad jag tycker är viktigt är att man har koll på sina djur. Antecknar sjukdomar, meddelar uppfödaren om musen blir sjuk samt att uppfödaren ska meddela musköparna om sjukdomar i musens släkt. Efter ett par år kan man ev. se ett mönster. I allvarliga fall bör linjen dö ut. I andra fall kan man avla bort defekter och sjukdomar genom att avla på de friska i linjen, men bara då med friska djur. Dessa djur bör inte hamna i avel hos någon annan förrän man är säker på att djuren är friska. Tyvärr kan man aldrig vara säker på att man lyckats avla bort en defekt eller sjukdom, då de flesta sådana hänger kvar i otroligt många generationer.

För att få reda på om man har några defekter i sin linje måste man inavla. Egentligen är det nog den ENDA anledning till inavel: för att ta reda på vad för gener djuren bär på.

Avelsformer

Som nämnt ovan finns inavel. Det är en avelsform skulle man kunna säga. Andra avelsformer är utavel och linjeavel.

Inavel är då du parar närbesläktade djur som bror+syster, mor+son och fader+ dotter. Utavel är då du parar obesläktade djur och linjeavel är när du parar närmast kusiner med varandra. Linjeavel är alltså en form av inavel.

Mer om dessa avelsformer och om inavelsgrad kan du läsa i "Avelshandboken" skriven av Eva Johansson och Ann-Zophi Pålsson.

Mål och delmål

När man avlar på djur sätter man upp mål. Man börjar oftast med att sätta målet högt och sedan då man inser att det inte alls var så lätt sänker man ribban. Detta är inte att rekommendera precis, men det är verkligheten; ellerhur?!

Vare sig man är registrerad uppfödare eller ej så har man ett mål med varje parning. Att para djur bara för att få ungar, som Tomas Halld´n sa en gång, är absolut inget mål. Ett mål är egentligen flera saker på en gång då vi pratar om musavel; man ska få fram en speciell variant, den ska vara perfekt, snygg, frisk, vältypad, långlivad och ha bra temperament. Att ha delmål är bra när vägen till det där stora målet man satt upp "långt bort i universum" blir för krokig. Man delar upp alla saker i delmål. Först jobba med temperamentet, sedan med x och sedan x...

Mål är olika för alla, beror på personlighet samt vilka varianter man håller på med. En svår variant kräver ett mer planerat avelsarbete. Först har man delmålet att få fram ett bra exemplar av den varianten, sedan kommer de andra delmålen med typ osv. Till slut når man kanske sitt mål.

Tyvärr vet jag faktiskt inte någon i Svemus som någonsin nått sitt avelsmål, inte ens jag. Däremot nådde jag målet i min råttavel för ett par år sedan och det var en konstig känsla - som om allt var slut... (men jag satte upp nya mål och fortsatte!)

Har man ett mål som är svårt att nå kämpar man på ett annat sätt. Har man ett mål som är lätt att nå, finns stor risk att man inte vet vad man ska göra då man nått målet. När man nått sitt mål gäller det att man sedan fortsätter att producera sådana djur. Slutar man med uppfödningen finns inget kvar till eftervärlden.

Varianter

Man väljer oftast en variant som man "förälskat sig i", antingen en speciell färg, teckning eller ett hårlag - att hålla på med alla tre saker samtidigt är mycket svårt. Sedan läser man i standarden hur det perfekta djuret ska se ut och har det som mål. Djuren ställer man ut i Standardklass för att få reda på om det är bra avelsmaterial. Att ställa ut i Standard är samma sak som att fråga hur bra mössen efterliknar den skrivna standarden. När det gäller ostandardiserade (OS) varianter blir det lite annorlunda.

Väljer du en speciell färg som du vill hålla på med blir det alltid i korthår, i alla fall först. Håller man på med korthår struntar man i stort sett i pälsen och har då färg, typ, hälsa och temperamentet att jobba med. På så sätt kan man lätt få fram rätt färgnyans. Sätter man till ett annat hårlag blir det genast problem: med pälsen ändras färgen! Sedan blir kanske typen och temperamentet annorlunda oxå... Det får man själv fundera på, som uppfödare, om det är positivt eller negativt!

Väljer du en speciell teckning kan du strunta i färg och hårlag och bry dig om andra saker. Förutom hälsa, typ och temperament kan du ägna din tid åt att titta på var det vita eller färgfläckarna sitter på musen. Väljer du däremot ett hårlag får du strunta i färg och teckning och bara bry dig om päls, typ, temperament och hälsa.

Att avla på teckning eller en speciell pälstyp är nog det svåraste man kan välja. Till stor del p g a det snäva avelsmaterialet, för det är ju fortfarande så att korthår är den vanligaste varianten. Problem är typen - den glömmer man bort lätt eller kan inte ta hänsyn till då ett BRA exemplar av en teckning eller hårlag är viktigare. Naturligtvis får man använda andra varianter i sin avel, annars sitter man utan framtida avelsmaterial.

Den lättaste och egentligen bästa aveln är när man struntar i utseendet och bara avlar på hälsa, temperament och lång livsålder. Då har man inte begränsat sig till endast en färg, en teckning eller ett hårlag och man kan söka avelsmaterial överallt! Det är också lättare att vara ärlig och kräsen.

upp

TECKNINGSAVEL

Det första man faller för är en tecknad mus; den flerfärgade är sötare och kryper in i hjärtat lättare! En person som bestämmer sig för att föda upp tecknade möss kommer alltså inte att möta några större problem med musköpare. För sällskapsmusen ska helst vara vitfläckig, så är det bara!

De tecknade varianterna som är standardiserade heter bandad, broken, dutch, even, rumpwhite, tricolour och variegated - men det är långt ifrån alla teckningar en mus kan ha. En mus bryr sig ju inte om våran skrivna standard utan visar så mycket färg eller vitt som den vill... (nåja!) Teckningsuppfödaren kan ställa ut sina djur i teckningsklass för att få en rättvis bedömning, vare sig det är en standardiserad eller ostandardiserad (OS) variant. Nu säger många: "OS är fånigt, håll på med de varianter som finns i stället!" Visst, det är sant, det med!

För alla avelsintresserade inom denna grupp gäller ett par oskrivna regler, som hjälp för att enkelt nå ett mål inom snar framtid. Utan reglerna blir det jobbigt och man ger ätt upp med känslan av att det är omöjligt att få fram perfekt tecknade djur. Problemet är nog bara att man gjort fel, men man bör även veta innan man börjar med teckningsavel att svårare utmaning finns knappast!

En regel är att hålla isär alla tecknade varianter för att få fram bra exemplar. Blandar man varianterna får man mellanting av dessa - antingen i senare generation eller redan i första. Håll däremot de varianter som bygger på samma gen ihop, fast kan du låta bli är det bra då alla varianter behöver jobbas på: renavlas! Vidare bör man inte para tecknat med tan, det blir ett störande moment som är svårt att avla bort. Fox ger så småningom chinchilla (när du blandar in agouti) och en massa skumma färger som du kanske inte vill ha på dina tecknade möss. Siames hör inte heller hemma i de tecknade mössens värld, så avla helst inte på tecknade siameser eller siamesbärare!

Para tecknat med enfärgat går bra på våra möss. Det är bra som utavel och det kan med stor sannolikhet även dyka upp några tecknade i kullen beroende på vad mössen bär på för anlag samt om teckningsvarianten är dominant eller recessiv.

Dutch

En tecknad mus kan ha hur mycket färg som helst och hur lite som helst. Den som ser enfärgad ut kan ha vita tassar och vit svanstipp som avslöjar den. Den helvita, utan några färgfläckar kan ha svarta, mörkt rubinröda eller röda/skära ögon: kallas då för svartögd vit resp rödögd vit. Mörkt rubinrödögda går oftast som svartögdvit. Rö vit kan inte skiljas från albino annat i avel, då den ger tecknat (men bör ändå registreras som rö vit). Både enfärgade med vita tassar samt vit svanstipp och helvita orsakas oftast av dutchgenen. Genen är den största på de tecknade varianterna och ger upphov till många olika teckningar: dutch, even, broken, svartögd och rödögd vit, men även OSteckningar som headwhite, huvad och rumpfärgad. Fler teckningar kan genen säkert orsaka då mellanting ofta dyker upp. Enfärgad med vita tassar och vit svanstipp är ett mellanting - den är inte enfärgad och kan inte heller klassas som tecknad. Varianten har inget namn, men kan registreras som enbart tecknad, t ex svart tecknad. Då vet man att teckningen är otypisk. Fast det betyder inte att det är ett dåligt djur i teckningsavel, utan bara att den inte ser ut som någon standardiserad variant.

Alla teckningar bör separeras, beroende på hur de ser ut, även om det handlar om samma gen och dessutom en recessiv gen. Själva teckningen dutch är den absolut svåraste att avla. Bra exemplar är en raritet! Om man parar dutch med dutch eller dutchliknande möss, even med even och broken med broken når man lättare ett resultat. Vad som händer om man kör dem ihop är att man inte får något bra exemplar av någon av varianterna. Fast nöden har ingen lag, har du inga tecknade får du ta det som finns - men den dagen det är mer populärt att ägna sitt liv åt att avla tecknade möss kan man vara kräsen. Ja, det kan ta många år innan man når sitt mål: får fram den perfekt tecknade musen som också är frisk, vältypad och har bra temperament. Bättre utmaning får man leta efter!

Bandad

Bandad är en väl utspridd variant idag, som tyvärr också slagits ihop med andra teckningsgener så att mössen är mellanting mellan dessa teckningar - de bandade har ex pannfläck. Det säger sig själv då att om man inte är ute efter att avla varianterna ihop bör man genast separera dem. Bandad hör inte ihop med någon annan teckning och paras då med andra bandade alternativt enfärgade.

Bandad är inte svårt att avla, inte för att det är lätt att få det vita bandet att hamna på rätt ställe samt gå hela vägen runt utan för att det finns många bandade möss i Sverige och för att det är en dominant gen. Man kan alltså hitta bandad överallt och vara nog så kräsen.

Det fulaste som finns, enligt min mening, är när en bandad är tan. I en bandadavel hör dessa inte hemma, tyvärr brukar de dock vara rätt bra exemplar med raka fina band... Som sagt här finns lite att jobba med, så lycka till med bandadaveln Therese Arnqvist - Svemus enda uppfödare av varianten!

Rumpwhite och tricolour

Om dessa varianter finns inte mycket att säga. Rumpwhite dök upp i ett strålningsexperiment enligt vad jag hört. Genen finns just nu inte i Sverige och man måste importera djur för att få in varianten. Skulle tro att den är dominant.

Tricolour är också en klurig sak, för jag aldrig sett någon! Ofta pratar man om mosaik som är en variant med endast en fläck i en annan färg och som inte nedärvs. Jag har sett tre sådana möss, som på något ställe visade sin "ursprungsfärg". En mus vid namn Piraten´s någonting var blå agouti even med en agoutifläck på rumpan. Den andra var Timotei´s Krissla, en blå even med en svart fläck på huvudet och den tredje födde jag upp och var en cinnamon even med en agoutifläck på huvudet. Alla dessa var släkt!

En riktig tricolour (?) ska ha fläckar i tre färger på ryggen, ex vitt, svart och brunt . Det ska inte vara en brindle even, dutch eller broken! Inte heller en even eller bandad tan är en tricolour. Som sagt jag har inte sett någon och tvivlar på att jag någonsin kommer att göra det...

Variegated

Variegated är en "småfläckig" mus. Genen känns igen genom att silvrering,vita hårstrån, uppstår. Med tiden blir en variegated helt vit. På samma sätt fungerar silvergenen som ger silver brown/choklad och silver grey/svart så det kan vara svårt att hålla isär generna. Variegated har slagits samman med dutchgenen, så leta där efter möss med vita hårstrån och som får fler för varje dag. Varianten är vanlig i Sverige, men inte speciellt populär. Avkommor vill man inte ha i någon annan avel p g a att de blir helt vita efter ett tag, oftast då de är gamla. Däremot inte sagt att vi inte har genen utspridd bland oss, för det har vi, men hur den fungerar är vi ännu inte så begåvade med - inte jag i alla fall... Nu börjar vi ana att berkshire, bläsad och pannfläck tillhör denna gen och inte som jag trodde förut dutchgenen, men avel ger kunskap så vi får återkomma...

upp

PÄLSAVEL

Pälsavel har aldrig haft framgång i Svemus, kanske för att det är svårt att hitta avelsmaterial och linjer dör ut. Håller man på med khr så avlar man antingen på färg eller teckning som huvudmål och ägnar sig inte åt pälsavel. Ett delmål är typ och sedan är nog hälsa och temperament viktigare än bra khr just för att de flesta renavlade khr, utan inblandning av ex lhr, är bra och behöver inte jobbas med!

Målen med pälsavel är att få fram bra och välpälsade exemplar. Man får läsa i standarden vad som står och lära sig vad domarna tycker om. Ibland tycker man att domarna har fel och då bör man nog ändra sitt mål. Att få fram en ny pälsvariant behövs inte! Vi har 8 st olika pälsvarianter, exklusive rex; det räcker väl?

Satin

Satinet är inget man heller bara ägnar sig åt, utan det är en fin effekt. Satin ändrar pälsfärgen och kan vara negativt på en del varianter, men för det mesta är det snyggt på alla möss. Du kan sätta det på khr, lhr, astrex och texel!

Satin är recessivt. För att få satin efter en satinmus måste du alltså para med en anlagsbärare, dvs en mus som har satin i släkten. Vet du inte om den är satinbärare får du chansa. Blir det satin i kullen så bar den på satin och blir det inte det så bar den inte på anlaget, men då gör ungarna i kullen det i stället! Annars kan du para 2 satinmöss och få enbart satin i kullen, men gnäll inte på mig om satinglansen inte blir så fin och om pälsen blir gles!

Långhår

Långhårsmusen ska lång päls, alla pälslager (både underpäls och stickelhår) ska vara långa och se "fluffig ut"- dvs inte ligga platt intill kroppen. Problem med långhåren är att de ser tjocka ut, men det talar oftast bara om en välpälsad mus med många och tjocka hårstrån. Ett annat problem är att de har lång päls som små och sedan byter den mot kortare. Delmålet för en uppfödare av långhårsmöss skulle kunna vara att barnen får så lång päls att de snubblar på den...

Långhår är recessivt. Båda mössen, som du parar, behöver ha anlagen för att ge långhår. Naturligtvis kan två korthår parade med varandra ge långhårs och satinmöss - inget konstigt med det... Två långhårsmöss däremot ger aldrig korthår! För korthår är ett dominant anlag. En av föräldrarna måste ha anlaget för att det ska föras vidare.

Astrex

Astrex är det lockiga korthåriga hårlaget. Ett lustigt hårlag; lockigt på musbarn, men raknar när de växer upp. Sedan när musen blir gammal blir den lockig igen. Därför har vi döpt hårlaget till astrex, för att det skiljer sig från hårlaget rex. Rex raknar inte! Rexgenen har vi inte i Sverige. Rexen är krullig, jättekrullig, recessiv och fungerar ev. annorlunda i avel med andra hårlag - är inte säker på om det går att "göra den till texel" och inte heller om det går att para rex med rex utan att det blir nakenmöss... I alla fall så går det att para astrex med astrex, alla i kullen blir astrex s k dubbelastrex! Nu påstår en del att astrex är recessivt, men under de 8 år som jag avlat på hårlaget har jag bara märkt att det är ett dominant hårlag!

Astrex ska vara så krullig som möjligt hela livet, det ska synas att det är en "annorlunda" päls och den ska stå ut från kroppen/vara lite "uppburrad". Morrhåren ska också vara lockiga - så att de böjer sig runt nosen, kan vara astrexuppfödarens mål. Problem med astrex är att de raknar och ser ut som vanliga korthår, dock är de ändå genetiskt astrex så det är dumt att registrera om dem som korthår - det förvirrar bara vid avel, då det dyker upp krulliga möss.

Texel

Långhår + astrex = texel. Texel blir det alltså när man kombinerar dessa hårlag - det blir extra svårt! Man har pälsens krullighet, längd, mängd, tjocklek och kvalitet att tänka på. Problem är rak päls, dreadlocks, skitiga pälsar (allt verkar vilja fastna!) och naturligtvis avelsmaterialet...

Lämpligen parar man astrex med en långhår för att ungarna ska få långhårsanlaget. Om astrexen redan bar på långhår dyker texel upp i kullen (F1), annars blir ungarna korthår och astrex. Fast var det en dubbelastrex så blir det bara astrex, men nu antar vi att denna astrex är en enkelastrex (dvs ett anlag för astrex - en av föräldrarna är astrex och den andra är slät). Bar astrexen inte på långhår får man ta en av astrexarna i kullen och para med en långhår eller texel, så dyker det upp texel i den generationen (F2) - men det blir även astrex, långhår och korthår!

astrex (enkel) + långhår -> khr och astrex (F1)

astrex (F1) + långhår/texel -> texel, astrex, långhår och korthår (F2)

upp

FÄRGAVEL

Färgavel kan vara att tillverka färger eller att tillverka rätt nyans. Antingen tillverkar man svåra färger enligt ett visst schema = parar möss med speciella färger för att få fram en annan färg. Man planerar aveln ett par steg fram hela tiden. Bara några steg i taget.

Jag kommer att presentera "recept" på hur man tar fram färger, vissa naturligtvis totalt onödiga att framställa själv då de finns i överflöd som t ex agouti och svart. Meningen med denna artikelserie är ju inte att folk ska "leka" färgavel hemma och se om de klarar av att "baka en agouti", utan att kunna utläsa en del intressanta fakta genom att ta till sig informationen "baklänges"... Dvs få svar på vilka anlag som ger ligger bakom färgerna. Det vinner man mycket på att veta! Era möss kommer dock inte att vara lika enkla i aveln för här pratar vi om renavlade djur!

Jag gluttar i Tony Cooks bok Exhibition and Pet Mice (ISBN 0 904558 25 8, Spur Publications 1977), även kallad "kockboken", nu när jag ska beskriva hur man "tillverkar" olika färger. Det är den absolut bästa boken om musavel. Svemus har ett avkopierat exemplari sitt bibliotek. Det är synd att Svemus inte lyckades få Gunvors Lundblads exemplar när vi ändå fick alla andra musböcker hon hade. Självklart kan man även läsa Eva Johanssons färgavelshäften! Källan borde vara densamma: "kockboken", men framför allt - det finns mycket mer att lära sig!

Det negativa med engelsmännens "recept" är att de alltid pratar om inavel. Det är inte alls nödvändigt att inavla. Man kan nå samma resultat med utavel, men det kan ibland ta längre tid. Ett råd är att skynda långsamt, blir man "färgblind" glömmer man viktiga saker som hälsa och temperament.

Genetiken är utelämnad, dels för att det blir för invecklat dels för att jag inte vill att artikelserien blir för lång...

Färger och nyanser

När man inriktat sig på en färg som man vill föda upp, måste man verkligen ha en "målares ögon" och ha stor kunskap om hur färgen fungerar i avel. Denna kunskap kan man lätt skaffa sig i Svemus. Bygger man uppfödningen på att producera rätt nyans av en färg, måste man lära sig vilka djur man ska avla på. Man väljer ut dem i kullarna med den önskvärda nyansen. Delmål är t ex att barnen blir bättre än föräldrarna - då vet man att man är på rätt väg. Att ställa ut i Standard är viktigt, men bara de man tycker har rätt nyans.

Om vi skulle ta alla dove som finns i Svemus och jämföra med varandra skulle vi snart märka att ingen av dem har likadan färgnyans. Det gäller även alla andra färger. Varför? Det finns flera förklaringar, men den största är att de inte är renavlade. En uppfödare som pysslar med färgavel måste jobba på att få möss med identisk färgnyans samt rätt nyans. Vissa färger passar avelsmässigt inte så bra ihop, "förstör varandra" och det är det första man måste lära sig i färgavel: vilka färger som passar ihop och förbättrar varandra nyansmässigt samt vilka som inte passar ihop.

Den första grundregeln kan vara att separera de olika grupperna från varandra. Det kan vara så simpelt som att säga att inom grupperna tillåts bara att de färger som tillhör gruppen att paras med varandra. Resultaten blir då att inga andra färger kommer att förstöra färgnyanserna. MEN det beror på vilken färg ur vilken grupp du pysslar med. Vissa korsningar mellan grupperna måste göras för att få fram speciella färger. Gruppindelningen är genetisk betingad och talar inte riktigt om vilka färger som "passar" att avla med varandra. För sin egen skull får man "göra egna grupper" (i sitt huvud...) av de färger som passar bäst ihop, samt hålla sig till vissa råd och recept...

Ett vanligt råd är att inte använda "de övriga" varianterna i avel, utan bara de som har den färgen man ville ha fram. De övriga kan vara av vilken färg som helst och just därför. De kommer inte att avla rent, samt har säkert fel nyans. Självklart finns det undantag...

Grupperna

Färgerna delas in i 7 grupper: röda gruppen, agouti gruppen, svarta tan gruppen, svarta gruppen, teckningsgruppen, silver gruppen och albino gruppen.

I röda gruppen hittar vi svartögd röd, fawn, sable, marten sable och rödögd cream. Agoutigruppen består av agouti, cinnamon, argente, blå agouti, silver agouti, chinchilla, argente cream, agouti tan och cinnamon tan. I svarta tan gruppen hittar vi svart tan, dove tan, blå tan, silver tan, choklad tan, champagne tan, svart fox, blå fox och choklad fox. Svarta gruppen består av svart, blå, lilac, sö cream, champagne, silver, dove.

I den tecknade gruppen hittar vi förutom alla vitfläcka varianter himalaya och siames. Tecknade har jag redan avhandlat lite snabbt, så jag tar upp himalaya och siames separat.

Silver gruppen är silver grey/silver svart, silver brown/silver choklad, silver fawn och pearl. Albinogruppen består bara av en variant: albino!

Glömde jag några färger? Jovisst, ett par varianter saknar jag i "kockboken" och behandlar dem därför under övriga varianter. Sedan vet ni kanske inte heller HUR färgerna ser ut! Tja, sånt har man standarder och utställningar till för att lära ut - samt kurser...

Röda gruppen

Gruppen består av röda. Svartögd röd är basingrediensen i alla färger i gruppen. Kallas för "dominant gul". Hittar vi den bara är den lätt att hålla vid liv med tanke på att den är dominant. Tyvärr är röda sällsynta i Svemus. Finns några problem i gruppen: fetma, ful typ, små kullar, blir lätt sotade (sable), bleka nosar och magar.

Fawn är en s k rö röd, eller nerblekt röd med dubbel uppsättning rödögt. Rö cream är fawn med dubbeldos av chinchilla. Sable är en sotad röd... Marten sable är en sable med dubbla chinchillaanlag.

Hur tillverkar man en sö röd? Man måste hitta en mus med anlaget för att kunna få fram en sö röd, t ex en fawn. Para fawnmusen med en svartögd enfärgad variant och du får 50 % röda och 50 % andra färger. Den röda avlas med bäst resultat i en linje med choklad tan.

För att få en fawn gör du tvärtom, fast det dröjer till nästa generation innan resultat visar sig. Para en röd med en champagne. I första generationen (F1) får du röda med ett anlag för rödögd. Para sedan en av de röda från F1 med champagne och du får ut 2 röda, 2 fawn, 1 svart, 1 choklad, 1 dove och en champagne. Fawnmusens partner ska helst vara fawn eller champagne tan - avla därför en linje med dessa.

Rödögd cream är en ovanlig variant och verkar så svår att få fram att vi låter den vara...

Sable är lätt att få fram. Ta en enfärgad röd och para med svart tan. Resultatet kan visa sig i F1 eller F2. Då blir det 50 % sable och 50 % tan. Håll den sotiga röda till andra sotiga röda eller till svart tan.

Marten sable får du fram genom att para sable med svart fox. I F1 får du 50 % sable och 50 % svart tan. Para sable från F1 med svart fox igen och du får i F2: 25 % marten sable, 25 % sable, 25 % svart tan och 25 % svart fox. Marten sables avlas fördelaktigast med svart fox.

Agoutigruppen

Likadant som den röda gruppen består av olika former av rött består denna grupp av olika former av agouti: vanliga agoutin, cinnamon - chokladtickad agouti, argente - agouti med dubbel dos av rö, blå agouti - agouti med dubbel dos av blått, silver agouti - agouti med dubbel dos av chinchilla, chinchilla, argente cream, agouti tan och cinnamon tan.

Problem i gruppen är för lite eller för mycket tickning, speciellt på flankerna och "ål" på ryggen.

Agouti är dominant, vilket betyder att du måste hitta anlaget. Någon färg i gruppen duger att "göra" agouti av, t ex cinnamon + svart eller argente + svart. Du får redan i första generationen agouti. Dessa blir kanske inte så snygga och avlar kanske inte rent, så det får man jobba med om man väljer denna roliga variant. I en linje kan man hålla sig till agouti, cinnamon, röd och ibland - om det behövs mer svart tickning - svart tan.

Cinnamon är en chokladtickad agouti, så vill man ha fram en sådan "kanelbulle" parar man lämpligtvis agouti och choklad. I F1 får du bara agoutis, men parar du tillbaka på choklad så får du agouti, cinnamon, svart och choklad. För att rätta till tickningen i en linje av cinnamon används choklad.

Argente är en rödögd agouti. För att göra en argente kan man para agouti med en rödögd. Resultatet får man i andra generationen. Tipset i "kockboken" är att para agouti med en agoutiavlad fawn. I F1 får man 50 % röda och 50 % agouti, För att få argente i F2 ska man para agoutisarna från F1 med varandra eller med andra obesläktade agoutis från samma parning färgmässigt. Jag har fått fram argente genom att para agouti, som har ett anlag för rödögdt, med champagne. Nyanserna på mina argente har därför blivit lite bleka och inte så oranga som önskas.

Blå agouti tillverkas genom att para en blåbärande agouti med blå. Det tar två generationer och färgerna i F2 blir blå, blå agouti, svart och agouti. Var fjärde unge är blå agouti. Ett förslag på hur man avlar fram bra blå agouti är att avla in blåavlad chinchilla. På så sätt undviker man röda pigment att visas, men risken är att man får fram "missfärger" av blå och silver agouti. Jag skulle nog rekommendera avel på blått.

Silver agouti är en agouti med dubbla chinchillaanlag. Fås fram genom att para agouti med chinchilla. I F1 får du agouti tans, parar du ihop dessa eller agouti tans från en obesläktad men färgmässigt likadan parning får du i F2 9 agouti tan, 3 agouti, 3 chinchilla och 1 silver agouti. Parar du silver agouti med chinchilla kan du få ut chinchillas och silver grey.

Chinchilla är en mycket speciell variant. För att beskriva den enkelt skulle man kunna säga att det är en agouti tan utan rött, eller varför inte säga att det är en fox. Det som gör chinchillan så speciell är att den inte visar rött. En mus med vit mage, fox, talar om att den bär på chinchillagenen! Vi reder ut detta lite närmare när vi kommer till foxvarianterna. Para en agouti med en svart fox. I F1 får du agouti tan. I F2 får du 6 agouti tan, 3 agouti, 3 svarta tan, 2 chinchilla, 1 silver agouti och 1 svart fox. Dessa chinchilla kommer att avla chinchilla, silver agouti och svart fox. I en chinchillalinje ska man undvika choklad. Utaveln kan bestå av albino från svart, blå och silver linjer.

Argente creme är en sällsynt variant, för att den är svår att få fram. Färgen skulle kunna förklaras som en mix av bestämda gener eller en argente med dubbel dos av chinchilla. Den är lite knepig att få fram och man får gå stegvis fram. Steg 1 är att para silver agouti och dove fox med varandra för att få chinchilla. Bara att tillverka silver agouti och dove fox kan vara krångligt nog. Dove fox får man fram genom att para dove tan med svart fox. I F1 får du bara svarta tan och du måste para två svarta tan med denna bakgrund för att i F2 få dove fox. I steg 2 parar man chinchillorna som har silver agouti och dove fox föräldrar och får detta: 6 chinchilla, 3 silver agouti, 3 svart fox, 2 argente creme, 1 dove fox och 1 rödögd chinchilla. För att lyckas och under tiden inte tappa gnistan förstår jag i sådan här krångliga fall att man rekommenderar inavel. Det är svårt att hitta 1 svart fox och hur svårt är det då inte att hitta 2 obesläktade dessutom. Här begriper man fördelarna med att ha många uppfödare i föreningen som inriktat sig på att renavla olika varianter! Vidare i argente creme aveln bör man använda "de övriga" i aveln som utavel då de har rätt gener.

upp

Svarta tan gruppen

Gruppen innehåller svart tan, dove tan, blå tan, silver tan, choklad tan, champagne tan, svart fox, blå fox och choklad fox.

Den dominanta huvudingridiensen i gruppen är svart tan, alla färger i gruppen är alltså någon form av svart tan skulle man kunna säga - nerblekt av det ena eller det andra.

Svart tan kan man tillverka lätt. Para en enfärgad svart med en tan - ryggfärg oviktigt - så får du en eller flera i kullen. De blir inte alltid bra exemplar, utan kräver att renavlas. För att få djupare och mer orange tanfärg kan man avla in andra tans eller sable. Dock är det bäst att hålla sig till tan samt att man sorterar bort möss med vita tår, vita tassar, böjda eller icke raka tanlinjer, tanfärg på flankerna, tanfärgade tassar, tan bakom öron och rumpa. Ungefär samma sak gäller för fox, fast det är vita hårstrån man tittar på... Ett problem som inte nämns i "kokboken" är triangeln mellan frambenen som tan och fox brukar ha. Färgen på triangeln är samma som på ryggen. Den är inte tillåten i standarden, men alla har den mer eller mindre synlig, precis som sina vilda släktingar. Uppfödaren av tan eller fox får inte bara titta på ovanstående problem utan även triangelns storlek och ärftlighet. Vad som är viktigast bestämmer uppfödaren. Jag skulle kunna tro att de första delmålen är att få tanfärgen så djupt orange som möjligt, foxfärgen så vit som möjligt samt djuren i aveln så bra enfärgade som det går. Till tan och foxaveln använder man aldrig tecknade djur - en regel så självklar som att solen går upp varje dag! En snygg tan är mycket snygg och en ful tan är mycket ful, tycker jag även om jag inte sett många perfekta tans!

Dove tan är en s k rödögd svart tan, får man fram genom att para svart tan med dove. I första generationen blir det bara svarta tans. Para tillbaka på dove och du får några dove tan och svarta tan samt några enfärgade svarta och dove. Du kan även tillverka dove tan med andra rödögda varianter, ex champagne. Du får då i F2 när du parar tillbaka på champagne: svart tan, dove tan, choklad tan och champagne tan. Avla dove tan med dove tan, champagne tan och svart tan för bästa resultat.

Blå tan, kan vara svår att få en bra tanfärg på! Blå är en recessiv färg så du måste para en blåbärande svart tan med en blå för att få blå tan. Jag föreslår att man håller linjen ren med blå, blå tan, svart och svart tan.

Silver tan kan man kalla för rödögd blå tan. Då vet ni också nu hur ni får fram den! Dubbla anlag för blått och rödögdt + ett tananlag. Jag rekommenderar att silver tan hålls ifrån dove tan, trots att många rekommenderar att man avlar dem tillsammans, då mixfärger och dåliga exemplar lätt dyker upp. Håll hellre silver tan i avel med blå tan för gott resultat.

Choklad tan får man fram genom att sätta tan på en choklad, antingen genom att para en choklad med en svart tan eller genom att para en svart tan med en champagne tan. I F1 blir det bara svart tan, para tillbaka på champagne tan och du får i F2: svart tan, choklad tan, dove tan och champagne tan. Choklad tan avlas med choklad, champagne tan eller svart tan.

Champagne kallas ofta för rödögd choklad. Champagne tan får man alltså fram genom att ge en choklad tan dubbla anlag för rödögdt. Choklad tan + dove tan = svart tan. Ta den svarta tanen ur F1 och para med en svart tan ur en färgmässigt likadan parning. Resultatet blir svarta tan, choklad tan, dove tan och champagne tan.

Svart fox skulle kunna kallas för svart tan med dubbla chinchillaanlag. Para en chinchilla med svart tan. Du får i F1 agouti tan. Para agouti tanen med en agouti tan ur en likadan parning och du får i F2: agouti tan, chinchilla, svart tan och svart fox. Foxarna parar man lämpligtvis med varandra, men kan också användas för att få fram andra färger. Inte helt oväntat dyker i en foxavel chinchilla upp!

Blå fox får man genom att para svart fox med blå tan. F1 innehåller bara svart tan. Para den med en blå tanbärande svart fox och du får i F2 någon blå fox.

Choklad fox fås bl a genom att para svart fox med chinchillabärande choklad tan.

Svarta gruppen

Gruppen innehåller svart, blå, lilac, sö cream, choklad, champagne, silver och dove. Består av solida, enfärgade varianter av svart skulle man kunna säga. Alla ska vara väl utfärgade till tår, klor och svans. Inga vita hårstrån ska finnas i pälsen, på tassar, svans eller nos och heller inga tanstrån bakom öron, på benen eller i rumpan. Färgen ska vara jämn över hela kroppen och även hårstråt ska ha samma färg från rot till topp. Dåliga exemplar bör ej användas i avel.

En svart mus ska vara så djupt kolsvart att den glänser. Det ska inte kunna gå att säga om den är satin eller ej för en bra svart glänser som om den vore satin! Att tillverka svart är onödigt, samt att de ofta inte blir bra svarta utan bleka, gråa och/eller bruna i tonen. Om man nu av någon anledning vill tillverka svarta möss, får man från samtliga kombinationer någon i första generationen; blå + choklad, blå + champagne, choklad + silver, choklad + dove eller blå + dove. I aveln med svarta möss väljer man svart och blå. Choklad bör undvikas.

Blå är en mycket läcker färg. Den ska vara ganska mörk, otickad, jämn och djup i färgen. Beskrivs ofta som skifferblå. För att tillverka en blå mus måste man få tag i möss med d-genen, t ex rödögd silver, lilac, blå agouti eller blåmaskad siames. Eftersom blå, d-genen, är recessiv behövs två anlagsbärare eller två parningar. Man kan också leta reda på en rödögd silver och para med en svart. I F1 blir det bara svarta; dessa paras med varandra, en ur F1 paras med en annan svart ur likadan parning eller en ur F1 paras med rö silver och det blir svart, blå, dove och rö silver i kullen. Blå bör hållas till blå och rö silver. Svart kan göra de blåa för mörka, men är bra att blanda in emellanåt.

Lilac tillverkas genom att para två möss som bär både på blått och choklad. Lämpligast är att använda blå och choklad, bär varken den blåa på choklad eller chokladen på blått blir det bara svarta möss i F1. Lilac hålls med bäst resultat till andra lilacs, blått och choklad beroende på pälsnyansen. Önskvärt är nog att lilac är så lila, syrenlila, som möjligt även om jag aldrig någonsin sett en sådan nyans på lilac...

Svartögd creme är antingen en väldigt blek röd eller en lilac med chinchillaanlaget i dubbel dos. Färgen ska vara mycket ljus kräm. Den ska inte vara så vit att den förväxlas med svartögdvit vit, vilket tyvärr är fallet med samtliga jag sett i Sverige. Inte heller ska den vara så "krämig" i färgen att den blir stone, "nougat" eller champagneaktig. Benvit eller ljust beige skulle jag vilja beskriva den som. I standarden står det "blekt gräddfärgad". Jag har sett kritvita exemplar under alla år som domarna, utan att blinka, dömt som sö creme. Samtidigt har jag sett beiga möss tävla i OS som beige och frågan är om dessa är de "egentliga cremearna", fast en aning för mörka? Om man framställer sö creme från chokladgenen och blågenen blir cremen ofta en mycket stor mus, vilket kan förklara varför den ofta har "engelsk typ" samt varför de "engelska sö cremearna" ofta är de största. Jag gissar att det är bäst att avla sö creme med sö creme samt noga välja ut möss med rätt nyans enligt standard och domare.

Choklad är en ganska vanlig färg. För att få fram choklad måste du ha genen, antingen rena choklader eller hos chokladbärande möss och champagne. Tillverkas t ex genom att para svart och champagne. Bar den svarta på champagne eller choklad blir det redan i F1 choklad, men även svart, dove och champagne. Eller tillverkas genom att para två chokladbärande möss med varandra. Den chokladfärgade musen ska vara mörk och då används gärna svart i aveln. Champagne kan också användas.

Champagne är en s k rödögd choklad. Genom att ge chokladmusen dubbel dos av rödögt får du champagne, vilket brukar kräva två generationer. Exempel: choklad + dove = F1 svart -> F1 svart + F1 svart = svart, choklad, dove och champagne. Problem med champagne är bleka nosar, att den kan ha många nyanser från ljust gul till mörkt orange och sakna den önskvärda rosa tonen. En balans mellan dessa är önskvärt, men det kan vara svårt att förstå vilken nyans en bra champagne ska ha. Tipset för att få rätt nyans kan vara att para en ljus champagne med en mörk, para in rödögdbärande choklad på de ljusa och rödögd silver på de mörka, para in champagne- eller chokladavlad albino och för att förbättra den rosa tonen para in rödögd fawn.

Rödögd silver är en sällsynt variant i Sverige, som lätt förväxlas med dove. En korrekt silver ska vara så lik ett gammalt silvermynt som möjligt, hellre isblå i nyansen än ljusblå. Det pratas även om svartögd silver, men den är ännu mera sällsynt än den rödögda, så den går jag inte in på! En rödögd silver ska alltid ha riktig röda ögon medans en dove kan ha rubinröda ögon, detta tycker jag är en viktig skillnad och det vore mycket lättare att skilja dem åt om dove bara tilläts med rubinröda ögon. En rödögd silver ändrar heller aldrig sin nyans som en dove gärna gör - en dove ser ofta ut som silver som ung och blir sedan mörkare med åldern. Det viktigaste för att skilja dem åt är ändock att en silver är en rödögd blå. För att göra en silver behövs alltså en rödögdbärande blå som paras med ex en dove. Tyvärr blir det både rödögd silver och dove i kullen... Jag skulle idag inte rekommendera att avla silver med dove, då ingen av dem har någon önskvärd nyans, utan att hålla silver i en linje med blått och blå- eller silveravlad albino.

Dove är en s k rödögd svart, en svart med dubbeldos av rödögt. Det är en extremt svår variant då ingen dove tycks vilja ha samma eller rätt nyans. Med ögonfärgen följer pälsfärgen, som jag skrev ovan, så det är bäst att avla på rubinögda doves än rödögda. För att få rätt duvgrå nyans måste man renavla. Blandar man in blått blir nyansen blåaktig och blandar man in silver blir det problem med att skilja mellan dove och silver... Jag ordinerar att i värsta fall avla med svart. Dove är vanlig i Svemus, en av mina egna vanliga varianter och det är hög tid att göra något åt alla olika nyanser för att kunna skilja den från rö silver.

Siames och himalaya

Som jag skrev i del 3 hör siames och himalaya till den tecknade gruppen enligt "kokboken" och Engelsmännen. På Svemus utställningarna och i vår standard har vi dem i gruppen skuggade, där vi även placerat sable, marten sable, och brindle. Ett gemensamt drag för dessa är att de kan ha vilka standardiserade färger som helst, precis som våra tecknade varianter...

Siames och himalaya är väldigt lika, båda är recessiva, med undantag att en himalaya ska ha en vit kroppsfärg och så lite skuggning som möjligt medans en siames ska ha en sepiafärgad kroppsfärg och så mycket skuggning som möjligt. För att tillverka någon av varianterna krävs den ena. Himalaya kan göras genom att para en siames med albino och man kan i första generationen få ett utställningsexemplar.

Än så länge finns mycket kvar att lära om siamesen och hur färgerna blir presenterade på varianten. Det skulle praktiskt sett kunna gå att få fram alla färger på siames, men alla är inte lämpliga. En siames kan ha vilken ögonfärg som helst men med tanke på grundfärgen bör svart- och blåmaskad ha svarta ögon, choklad- och agoutimaskad mörkt rubinröda, lilac- och cinnamonmaskad rubinröda. Dock finns inget i standarden beskrivet förutom att blåmaskad ska ha svarta ögon och andra maskfärger kan ha vilka ögonfärger som helst. Idag har vi så många siameser att vi mycket väl kan börja renavla dem, som att hålla de blåmaskade i en avel med bara blått och blåmaskad siames, de svartmaskade med svart och svartmaskad siames, de chokladmaskade med choklad och chokladmaskad siames osv. Självklart väljer man ut de som mest liknar standarden, har gott med skuggning samt är bra enfärgade utan vita tassar.

Det kan vara svårt att se skillnad på himalaya och siames, därför är det av vikt att se till att siamesen först blir så mörk, välskuggad och bra enfärgad som möjligt innan man "gör" den till himalaya. Svårt kan det inte bli då vi i Svemus är överrepresenterade av siameser, de finns överallt och ofta där de inte hör hemma som ex i den tecknade gruppen...

Silvergruppen

Silver gruppen innefattar silver grey (silver svart), silver brown (silver choklad), silver fawn och pearl.

Hela gruppen består av möss med silvergenen, de får en silvrering av vita hårstrån över hela kroppen. Med åldern blir de vita hårstråna fler och till slut kan musen se helt vit ut. Teoretiskt ska det gå att sätta silvrering på alla standardiserade varianter, även på de som inte behöver det som t ex siames. En silver blå är alltså inget konstigt.

Silver grey är en silvrerad svart. Den kan ha tre olika nyanser: mörk, mellan och ljus, men ska till skillnad från svart ha en blåsvart underfärg på pälsen. Silvreringen ska vara tydlig och jämnt fördelad över hela kroppen. Silvreringen visar sig vid pälsbytet, ungefär vid 6 veckors ålder och då ser man vilka som är bra silvrerade i kullen. De dåliga har ev ingen tydlig silvrering alls. Som jag skrev ovan så kan silverstråna ha en tendens att bli fler med tiden. Ett problem är att kunna skilja silvergenen från variegatedgenen. Jag har under flera år själv haft både silvrerade och variegateds och jag kan inte påstå att det är lätt att skilja dem åt, även om jag är ganska duktig på att se vad möss har för färg eller teckning! För att tillverka en silver grey behövs en mus som bär på genen, lämpligast en som är silvrerad. Denna paras med svart och eftersom silvergenen är recessiv kräver den en till parning för att uppvisa ett par silver grey. I aveln med silver grey bör man hålla sig till andra silvrerade varianter för att bibehålla den delikata vita tickningen.

Silver brown tycker jag är en silvrerad choklad som tillåts enligt standarden att vara mera guldbrun/röd i nyansen än den fullt solida/enfärgade chokladen, men i "kokboken" står det att med brun menas förutom choklad även agouti och cinnamon. Så det är bara att välja. En vägledning, som Eva Johansson berättat för mig, är att silvergenens silvrering ska kunna sättas på agouti och cinnamon medans variegatedgenens silvrering inte skall kunna visa sig på dessa färger. Är du alltså tveksam till vilket anlag du har bör du kunna göra "agouti eller cinnamontesten". Jag har gjort denna test och antar från dess resultat att jag har silvergenen!

Silver fawn kan vara både rödögd och svartögd. Det ska vara en lysande orange mus med vita strån/silvrering över hela kroppen. Den svartögda är en silvrerad röd, skulle man kunna säga och den rödögda är en silvrerad fawn. För att få fram denna variant behövs att röd eller fawn avlas med silver grey eller silver brown i två generationer.

Pearl är en sällsynt variant, som jag försökt få fram ett tag nu men tyvärr inte lyckats än. En pearl ska vara svartögd, i nyansen som blekaste silver, skuggad till vitaste underfärg och varje hårstrå ska vara tickat med grått eller svart. Den kan lättast beskrivas som en svartögd vit med svarttickade hårstrån. Det kan ev. finnas flera gener som kan "orsaka" en pearlmus och den jag försökt med är silvergenen genom att para silver grey med silver brown ett par generationer. De man ska välja är de som blir väl silvrerade och även får en ljus underfärg. Färgen på en pearls tickning bör vara choklad, grå eller svart och därför bör pearl inte framställas ur någon annan färg som silver röd eller silver fawn. Tickningen på dessa bör bli röd eller orange, men jag tror att det kan vara mycket svårt att se vad detta är för variant om den föds varför rekommenderar jag pearlaveln med choklad, svart, silver brown och silver grey.

upp

Albinogruppen

Albinogruppen består av en variant: albino. Förvirrande nog kan den även kallas rödögd vit, dock anser jag att det är en vässentlig skillnad på albino och rödögdvit. En rödögd vit är en tecknad mus som saknar fläckar, precis som den svartögda vita musen: den är tecknad fast "fläckarna visar sig inte". En rödögd vit och en svartögd vit orsakas av samma gen, dutchgenen! Skillnaden är bara att den svartögda vita är av någon färgvariant med svarta ögon (svart, agouti, choklad m m) medans den rödögda är av en färgvariant med röda ögon (dove, argente, champagne osv).

En albino är förmodligen den första färgvariant man lär sig namnet på och alltid minns. Albino är en albino helt enkelt! Ett vitt djur med röda ögon, som saknar pigment och inte visar sin "riktiga" färg. Utan denna underbara variant skulle vi förmodligen bara ha två färger på möss: svart och agouti. Tack o lov skapade naturen albinismen som i sin tur såg till att vi kunde skapa en hel drös vackra musfärger.

Albinon kan vara precis vad som helst; enfärgad, tecknad, svart, röd, agouti, gul, chinchilla osv. Detta är den vässentliga skillnaden mellan rödögd vit och albino. Den rödögda vita är en rödögd tecknad med "för mycket" vitt, medans albinon kan vara precis vad som helst t o m en rödögd vit! Dock syns inte detta på dem utan det är bara i avel du kan märka vilken av varianterna du har. Naturligtvis kan man ta reda på om man har en rödögdvit eller albino genom att titta i musen stamtavla, om den har någon.

Hur fungerar albino i avel? Problemet är att en albino vet man aldrig vad den bär på för gener. Bäst fungerar albino i sin egen grupp, dvs med himalaya, siames och cream.

Albino är recessivt, så vill du avla albino dröjer det kanske till andra generationen innan de får fram albinos. Albino är mycket lätt att avla på. Av någon underlig anledning har albinomusen nästan alltid bra typ och färg. Det man jobbar mest med i en albinoavel är typ och temperament. Färgen ska vara så vit som möjligt och det är den oftast om den är khr. Annat hårlag på albinon gör den lite gulaktig, ex satin och albino satin kallas för ivory just därför.

En renavlad albino är väldigt bra till himalayanavel.

Övriga varianter

Övriga varianter är både hårlag och färger. Det finns ett par omtalade varianter som vi sällan eller aldrig ser. Egentligen är det dumt att ta upp dem då vi inte vet för mycket om dem, men vem vet kanske dyker de upp en vacker dag?

Hårlagen som vi hört talas om, sett på bild, men aldrig sett i Svemus är rex, abyssinier och frizzie. Färgvarianterna som är lite udda är brindle, smoke, nougat, stone, beige, champagne argente, silver argente, dove silver agouti och lilac agouti.

Hårlaget rex är en mycket kort och tät päls. Den står rätt upp och morrhåren är ordentligt lockiga. Rexen har bara underpäls och ska helt sakna stickelhår. Hur denna fungerar i avel är mig obekant, men jag funderar på om den inte är snarlik råttans rex. I så fall är den dominant och får inte paras med annan rex. Rex + rex på råtta leder till dubbelrex vilka blir helt eller delvis nakna. Ingen Svemusmedlem har någonsin ägt en rexmus. Enligt rykten är den numera även sällsynt i England. Rex är inte standardiserad i Svemus.

Abyssinier är ett mytomspunnet hårlag och tvivel finns på om den existerar. Kan hända avlar man på vanliga astrexmöss som fått virvlar för att få fram denna variant. Som skrivet abyssinier ska likt marsvinet ha virvlar/rosetter i pälsen. Jag har faktiskt observerat virvlar på några av mina texelmöss, men inte iaktagit ifall det går att avla fram "rosettmöss" då jag inte funnit något positivt i detta för mina texelmöss. Abyssinier är inte standardiserad i Svemus.

Frizzie är en variant som påstås finnas i USA. Den ska ha långa krusade täckhår medans underpälsen är rak. Pälsen ska vara tät, väfflad eller lockad över hela kroppen. Detta låter också som en variant av astrex och texel, men tyvärr vet jag inte mer om denna. Varianten är inte standardiserad i Svemus.

Brindle är en tigrerad mus. Den kan vara i vilken färg som helst men gör sig bäst i agouti, cinnamon, blå och röd. Tigreringen blir mörka strimmor av grundfärgen medans grundfärgen ska ha en lite ljusare nyans. Brindle är dominant och könsbundet. Förekommer enbart på honor, av anledningen jag i förra HM skrev som svar på Heléne Myhrbergs fråga. Just nu har vi inga brindle i Sverige och måste därför hämta in genen från ex England. Brindle är standardiserad i Svemus och tävlar i klassen skuggade. Gör sig bäst i khr och satin. Bör undvikas i lhr, astrex och som tecknad.

En annan ovanlig färg som vi inte sett i Sverige, tills helt nyligen, är smoke. Smoke beskrivs som en metallgrå färg vilken uppstår i kullar där blått och choklad finns. Den ska ha svart ögon och bör vara recessiv. Den är inte standardiserad i Svemus. Borde tillhöra den svarta gruppen.

Nougat är en mycket trevlig färg som jag upptäckte för ett par år sedan. Den dök upp i choklad foxkullar och jag döpte den till nougat då den var för mörk för att kallas stone eller creme och för ljus för att kallas choklad. Nougat är en choklad utan rött, vilket orsakas av chinchillagenen. Den har funnits i flera år som fox och börjar nu dyka upp i siameskullar och som enfärgad. Jag föreslår att man börjar ställa ut den i OS och får den standardiserad snart. Nougat bör tillhöra den svarta gruppen. Stone är förmodligen ett annat namn på denna variant eller en ljusare variant. I alla fall är den OS den med.

En ganska trevlig färg som jag såg på några engelsktypade möss för ett par år sedan är beige. Jag kallade den för det eftersom det var det enda passande namnet. Den var för gulaktig för att vara creme och för ljus för att kallas nougat. Bäst beskriven blir den som svartögd champagne. Den är OS och har inte varit synlig på ett tag. Bör tillhöra den svarta gruppen.

Champagne argente är ostandardiserad i Svemus. Det är en tickad variant som bör tillhöra agoutigruppen, om den finns och kommer att dyka upp. Det råder nämligen delade meningar ifall denna variant verkligen går att göra eller om det är ett dåligt exemplar av argente. Den är ljusare än den vanliga argente. Underfärgen är blå, mellanfärgen är champagne och tickningen är svagt blå. Den kan uppstå när man avlar champagne och argente. Recessiv.

Silver argente och dove silver agouti skulle kunna vara samma variant om inte Gunvor Lundblad skrivit i sin färgserie att silver argente kan vara tan. Dove silver agouti kan inte vara tan, den blir fox och byter då namn till argente cream. Båda är rödögda varianter av silver agouti och tillhör därmed också agouti gruppen eller varför inte silver agoutigruppen om vi vill ha en sådan? Dock är de inte standardiserade. Skillnaden ska bara vara att silver argente är en rö silver silver agouti och dove argente en dove silver agouti, dvs rödögda varianter av silver agouti. De ser närmast vita ut med en silverfärgad underfärg. Jag har själv en dove argente/dove silver agouti.

Lilac agouti är precis som blå agouti, vilket jag glömde nämna, en ostandardiserad variant med guidestandard. Lilac agouti är precis som den låter en kombination av lilac och agouti, en lilactickad agouti. Jag såg en på utställningen sist och den var inte alls orange som standarden vill så lite avel krävs på den. Paras med lilac, choklad och blå för bäst resultat. En rödögd variant skall också kunna gå att få fram, pale lilac agouti, men detta vet jag inget om.

upp

AVLA PÅ OLIKA TYPER

Andra varianter som är os med guidestandard är gul, nakenmus och minimus. Eftersom gul är samma sak som röd struntar vi i att ta upp den igen.

Nakenmus är ovanlig i Svemus, den sägs vara mycket känslig och leva kort tid så utställning är kanske inget för den. Fast till nakenhundarna syr man kläder...

Mini

Den lilla mustypen kallas för minimus i Svemus. Utanför Svemus kallas den för micro-, popcorn-, dvärg- och dansmus. Jag funderar på om det finns något bättre namn, som t ex liten typ? Det finns en dvärgmus som heter Micromys minutus, men denna art har vi hittills inte haft i tamhet, och det är mycket dumt att kalla den lilla tammusen efter en art den inte är. Minimusen är lika mycket av arten Mus musculus som svensk och engelsk typade möss...

Minimöss har aldrig varit populära avelsdjur i Svemus, endast en av våra uppfödare har orkat att föda upp varianten i flera år. Flera har försökt och den uppfödningen som kunnat uppvisa bäst resultat är faktiskt Venturen´s - mössen fick snygg och tät päls, hade bra temperament och levde länge.

Det finns två förklaringar på den lilla mustypen, att det är en "liten variant" av den vanligt typade musen (svensk/vild typ) som uppstått ur 1) en dvärggen som dutchmöss bär på eller 2) avel på dutchtecknade i många generationer vilket ger mindre möss.

Dutchgenens dvärgmöss 1) är missbildade redan i första generation, dvs där de dyker upp. Kännetecknas av ankliknande kropp, rörelsesvårigheter, liten typ, fet och gles päls, samt svag andning. Sällan får dessa leva till 2 veckors ålder. De är ofta svartögda vita och får dåligt temperament.

När man avlar på tecknade möss, speciellt dutch, glömmer man antingen bort storlek och typ eller kan helt enkelt inte bry sig om det. Mössen blir små. Speciellt om man inavlar på redan små möss tenderar de att krympa för varje generation. När jag var i England såg jag jättesnygga dutchtecknade möss och de var otroligt lika de vi kallar minimöss i storlek och typ. Teori två 2) är alltså att den variant som kallas minimus är en vanlig dutchmus som selekterats bort ur en dutchavel, då de är feltecknade och har dålig typ.

Hur man avlar på minimus vet jag inte riktigt. Den är förföljd av ful päls, kort livsålder, rörelsesvårigheter och grova defekter på immunförsvaret. För att ändra på detta avlar man in vanlig typ, vilket oftast går mycket bra. Dock bör man inte använda avkomman till något annat än minimusavel! Undvik att avla engelsk typ med minis, då det finns risk för förlossningsproblem och skador.

Den lilla musen kan precis som övriga storlekar ha vilket hårlag, vilken färg och teckning som helst! Fast du bestämmer...

Svensk typ

Vanlig svensk typ eller vild typ är det vi kallar den mus som i sin typ och storlek mest liknar sin vilda släkting. Jag tycker att vi bör sluta kalla den svensk typ och hålla oss till benämningarna vanlig och vild typ, för att undvika missförstånd vid import/export.

Den svenska typen är den populäraste. Till stor del beror det på att den är frisk, långlivad och har ett bra temperament. Den är pigg, alert, aktiv och nyfiken. Dessutom så passar den bra i de flesta färger, teckningar och hårlag - vilket inte de andra mustyperna gör även om de kan se ut hur som helst.

Svensktypad mus ska vara så lik sin vilda släkting som möjligt. Inte för liten och inte för stor. Svansen ska vara lika lång som kroppen eller sluta mellan öronen när man lägger den över ryggen. Öronen ska vara raka och lagom stora. Svensk typ ska varken påminna om den engelska eller minimusen i typ eller storlek.

Bäst avlas den med andra av samma typ, eller med blandtyp av svensk och engelsk mus. Är öronen små och skrynkliga avlar man in möss med stora, raka öron.

Engelsk Show Mus

Den stora typade musen kommer från England och kallas därför för Engelsk show mus eller engelsk typ. Gunvor Lundblad kallade den för krokofant. Numera är den spridd över hela världen men kallas för det mesta för engelsk typ...

Fördelen med den engelsktypade musen är att den oftast är renavlad, i och för sig därmed också ofta inavlad, och efterliknar standarden. Den vinner därför ofta över den vanligt typade musen på standardutställningar. Bästa hårlaget för den stora musen att ha på sig är korthår och satin. Långhår, astrex och texel gör sig inte bra på den. Alla färgvarianter passar på den, utom möjligen dutch, even och broken. Den måste för att bli dutchtecknad, långhår, astrex och texel ofta avlas med vanlig typ och krymper då.

Storleken är enorm, som stor skogsmus, med kolosalt stora öron och mycket lång svans. Svansen ska vara längre än kroppen.

Jag anser att vi i Svemus bör försöka hålla isär engelsktypat från den svensktypat och att domarna tar mer hänsyn till proportioner istället för typer. Vi vill inte dela upp dem i raser, eftersom det mest existerar "blandraser/blandtyper" av stor och vanlig i Svemus idag.

upp

TEMPERAMENTS- OCH HÄLSOAVEL

Så har vi kommit till den sista biten av aveln, men den viktigaste! Vem vill hålla på med möss när de är aggressiva och sjuka? Just det, inte många. Dessa orsaker har fått många färgavelsuppfödare att lägga av - de hade otur eller glömde något. Det är lätt att skylla på mössen, men det är ändå uppfödaren som på alla sätt ska försäkra sig att mössen han/hon avlar på är friska. Det enda sättet att se hur friska djuren är, är att se hur länge de lever. Väljer man djur med dokumenterad bakgrund kan man ta reda på hur livskvaliten i stammen är med hjälp av släktforskning.

Livslängd

Normalt väntar man lite längre med att avla på djuren, för att undvika att avla på djur som innan 1 års ålder utvecklar sjukdom. Genom att avla på äldre djur, som med sin höga ålder bevisar sin sundhet, förlänger man också djurens livslängd. En hona kan få sin första kull så sent som vid 1 års ålder. Tag dock hänsyn till den beräknade livsåldern på respektive individ. Vissa honor kan få förlossningsproblem i hög ålder. Med hög ålder ökar också risken att honans ägg blir missbildade. Man kan säga att en honas ägg "blir gamla"; alla ägg produceras vid honans könsmognad, vid varje löp släpper hon några av dem och det betyder att en gammal hona har gamla ägg. Vill man avla på lite äldre honor (10 - 12 månader) bör man ha veterinärkontakt eller ett par hjälpmedel ifall något går galet med graviditeten. Jag kör exempelvis med te av hallonblad och nässlor, bad, Terramycin, druvsocker m m för att honan ska få ut döda foster eller få en lättare förlossning.

Hanar kan vara hur gamla som helst. Fungerar han i avel så är spermierna ofta friska. Eftersom en hane producerar spermier hela livet är risken för missbildning, förändrad arvsmassa etc lika hög som hos en ung hane. Dock brukar många hanar sluta producera spermier vid 2 - 2 1/2 års ålder.

Att avla på äldre djur förhindrar såväl spridning av ärftliga sjukdomar/defekter som förlänger livsåldern.

Hälsa

Hanar blir sällan sjuka i tumörer, så vill man undvika ärftliga tumörer ska man aldrig avla på okända hanar. Spara heller inte en hane till avel ur en tumörrik linje, utan hellre en hona. En simpel regel är att inte avla vidare på några djur som blir sjuka. När en mushona vid 1 1/2 år får en tumör vet du att hennes avkomma med stor sannolikhet också får tumörer. En hona tar man normalt 2 - 3 kullar på, så det är lätt att låta den linjen dö ut. Med en hane som får tumör eller sprider anlaget vidare blir det däremot svårare att stoppa defekten, då man oftast använder en hane till många honor!

Nästa regel är att inte heller avla på syskon till djur som blir sjuka. För att undvika oärlighet måste jag tillägga: strunta gärna i den regeln bara ni meddelar alla musköpare! I en avel där man prioriterar hälsa och temperament ska man visserligen bara avla på kanonfriska djur med friska syskon och släktingar, men om man nu redan gjort ett misstag får man inte dölja det med lögner.

Alla gör misstag. Vissa av oss får våra misstag offentliggjorda, det är pinsamt, men vi har också olika mål och olika djur. Jag satsar på att försöka avla bort sjukdomar och defekter, då det verkar som om jag inte får tag på en enda frisk svensk mus, men är ärlig. Resultatet är visserligen att få vill köpa möss av mig, men ingen blir någonsin lurad av mig. Nu är min avel lite komplicerad då jag håller på med ett jobbigt hårlag. För er andra blir det kanske lättare att bara titta på temperament och hälsa. Att det blir regnbågskullar gör mindre, då ni garanterat får bra rykte och kan förse andra uppfödare med ev. fula men snälla och friska möss. Att sedan använda dem i färgavel blir någon annans problem...

Beakta att vissa ärftliga defekter och sjukdomar hoppar över en generation, dvs djuren uppvisar inte defekten i alla generationer och att det på det viset finns friska smittbärare.

Temperament

Alla människor prioriterar ett bra temperament olika. Jag tycker om en aktiv, nyfiken och kontaktsökande mus. Den ska snabbt vakna när jag ropar på den, hoppa ut ur sin bur i min hand och vara livlig. Andra tycker om slöa möss som är lugna och inte rör så mycket på sig.

En mus med bra temperament bits aldrig, vad du än gör med den! Den biter dig inte för att du luktar annan mus. Den biter dig inte för att du badar den, behandlar ett sår eller ger den medicin. Den bråkar inte med sina kamrater och äter inte upp några musbarn (under normala förhållanden). Den vaktar inte sin bur (mot dig) och blir inte arg (på dig) för att den blir förflyttad till ny bur. Den biter aldrig en domare på utställning. Den klarar av en hälsoundersökning och att man tar i den utan att bli stressad eller arg. Den kommer över popcornåldern snabbt eller helst: hamnar aldrig i den åldern! Den blir inte vild av att vara lös på golvet, stora ytor eller av att vara på rymmen. Är den på rymmen går den gärna hem igen. Den trivs i sin bur och äter den mat du ger den.

Den musen som beskrivs ovan har bra temperament. Naturligtvis måste en mus få mänsklig kontakt redan som nyfödd för att kunna bli riktigt tam. En otam mus är svår att definiera temperamentet på!

Alla möss ska ha bra temperament, vare sig du pysslar med färg-, tecknings- eller pälsavel. Fuskar du med temperamentet kan det stå dig dyrt. Håll gärna på med bara temperament tills du kommit underfund med hur en mus med bra temperament beteer sig.

Att ställa ut i Pet Class är avgörande för uppfödare av sällskapsmöss. I Svemus är den klassen ofta mycket rättvis. Ibland kan man diskutera om släthåriga ska vinna oftare än krulliga... För övrigt är domarna kompetenta och möss är lättare att döma än andra djur. Samla bokstäver och ge din avelsmus en titel, på så sätt kan alla se att den musen hade bra temperament.

LYCKA TILL!

gerodean´s articles - Planerad avel på mus